Kravaller 20 oktober 1970. Örebro SK-IFK Göteborg

DEN STORA SKANDALEN av Björn Fransson.

 

En isande höstvind från norr. En dramatisk jumbofinal. En föraning om en ny, bister tid.Allsvenskan spelar sin sista omgång. Inför nära fjortontusen nervösa åskådare möts Örebro SK och IFK Göteborg i en direkt avgörande match. Om lite drygt två timmar avgörs vem som tvingas följa med Gais ner i division två. Platsen är Eyravallen, en arena som tretton månader tidigare varit skådeplats för ett annat dramatiskt möte lagen emellan. Med fyra omgångar kvar av 1969 års allsvenska låg ÖSK trea, två poäng efter serieledarna Göteborg. Yngve Hindrikes 1-0 väckte svartvita drömmar om guld, drömmar som fick sig en törn när Håkan Eklund kvitterade i den åttiofemte minuten. 

 

Trots örebroarnas besvikelse var 1-1 ett bra resultat. Detta eftersom tvåan Åtvidaberg samtidigt förlorade mot bottenlaget Sirius. ÖSK var fortfarande med i guldstriden. Men Ryavallens rykte som närkingsk mardrömsarena besannades än en gång och en vecka senare hade Elfsborg spelat bort örebroarna från gulddiskussionen. Göteborg avslutade med tre raka segrar medan ÖSK slutade på femte plats. Den 25 oktober 1969 kunde de blåvita höja SM-bucklan mot den göteborgska hösthimlen. På dagen ett år senare är förutsättningarna totalt annorlunda. Guldglansen har falnat och göteborgarna har förvandlats till stukade strykpojkar med destination division två. Ändå lever hoppet. Med nedflyttningsspökets vassa kniv tryckt mot struphuvudet har de blåvita rest sig och besegrat topplaget Djurgården i näst sista omgången. 

 

För ÖSK:s del har en eländig höst fått laget att rasa genom tabellen, senaste segern togs i början av september. Endast en poäng skiljer nu till den förhatliga nedflyttningsplats som Göteborg så hett vill lämna. De dramatiska förutsättningarna avspeglar sig på planen. Två spända lag lyckas inte skapa särskilt mycket och när domaren Sven Jonssons pipa förkunnar halvtidspaus är ställningen fortfarande 0-0. Epilogen är avslutad. Dramat kan börja.I den sextiosjunde minuten får Janne Mossberg Eyravallen att explodera i ett glädjerus. De kalla höstvindarna får den blonda kalufsen att vaja när han jublande möter sina lagkamrater efter att ha gjort det så viktiga första målet. På planen begraver göteborgarna sina ansikten i händerna och på läktarens bortsektion börjar paniken sprida sig.

 

De tillresta fansen söker lindring för sin allt mer tilltagande nedflyttningsskräck. De blåvitas taktfasta marsch mot division två ackompanjeras nu av pyset av ölburkar som öppnas. En av dem kastas in på planen och träffar Göran Kummelstedt i huvudet. Domare Jonsson blåser av spelet och den ymnigt blödande ÖSK:aren plåstras om. Nio minuter kvar. Slutet närmar sig. För IFK:s del i dubbel bemärkelse. Incidenten med Kummelstedt och det avbrutna spelet väcker mörka idéer hos läktarens allt dimmigare göteborgshjärnor. Om matchen skulle brytas måste den naturligtvis spelas om. IFK skulle få en ny chans. Att ta sig in på planen är inte svårt, faktum är att många åskådare under större delen av matchen redan suttit både på reklamskyltarna och framför dem. Huliganer är fortfarande ett okänt begrepp.  Fortfarande går människor på fotboll enbart för att njuta av spelet.

Men denna oktoberdag kommer en ny tid till Sverige. Ett förebåd om senare tiders kravallstaket och massiva polisinsatser. Av detta finns ingenting på Eyravallen. De nio poliser som är på plats kan inget göra när hundratals bortafans plötsligt väller in över planen. Några ger sig på domare Jonsson som skyddas av spelarna men ändå får ta emot glåpord och spottloskor. En Göteborgssupporter försöker stjäla matchbollen, men den snabbe Jonsson hinner undan. Andra försöker rycka upp målstolparna och trasa sönder näten för att tvinga fram ett omspel.  De flesta nöjer sig med att vandra runt på planen. Inför ögonen på förundrade örebroare ekar de blåvita hejaramsorna över Eyravallen. Alltmedan arbetet med att riva målställningarna pågår för fullt, slår sig några göteborgare helt sonika ner i gräset. Cigaretter tänds, gitarrer åker fram och sången fortsätter. En bisarr scen som närmast påminner om en trevlig uflykt i det gröna. Samtidigt försöker Sven Jonsson förgäves få kontakt med Fotbollförbundet. Med hjälp av Sveriges Radios kortvågssändare lyckas han till sist nå Sigge Berg, ordförande i tävlingskommittén. Båda är de eniga: Matchen ska spelas klart till varje pris.

 

Till slut kommer polisens efterlängtade förstärkning. Hundpatruller rensar planen, sex polisbilar parkeras bakom ena målet som plötsligt får tjäna som tillfällig bur för överförfriskade huliganer. Efter fyrtiofem minuter får Sven Jonsson besked från polisen: Planen är rensad. De nio minuterna spelas och resultatet står sig. Örebro kan andas ut samtidigt som gråtande göteborgare får se sina forna guldhjältar degraderas. För de blåvita väntar den dystraste tiden i klubbens historia med möten mot Blomstermåla IK och en femteplats i division två 1974 som bottennotering. Först 1978 återvänder IFK Göteborg till högsta serien. Samma år åker ÖSK ur allsvenskan efter ett svajigt sjuttiotal. 

För svensk fotboll markerar den 25 oktober 1970 inträdet i en ny epok. Fotbollshuliganernas tid.

SKANDALEN av Bengt Thörner


Det är visserligen inget som Örebro kan vara stolt över, men det var Eyravallen i Örebro som var arenan för det första stora huliganbråket i svensk fotboll. Ja, frågan är om det inte fortfarande är rekord när det gäller antal huliganer inne på planen. Såvida vi inte ska räkna dom som huliganer som stormade Ullevi efter Göteborgs allsvenska viktoria i höstas.

Året var 1970 och allsvensk slutomgång. Matchen på Eyravallen gällde om "Blåvitt" eller ÖSK skulle degraderas. För ÖSK skulle oavgjort rädda laget kvar, för IFK fanns inget att be om, det var bara seger som var räddningen. I det närmaste 14.000 åskådare kom till "Vallen", bland annat en himla massa göteborgare. Jag var där tillsammans med sonen Jens, då 8 år. Vi hade inte den bästa utsikten instängda som vi var på överfylld ståplatsläktare. Därför finns det nog andra än jag som har bättre detaljbeskrivning att ge över vad som hände. Men här är min version.

Huliganbråk var vid den här tiden ett ganska okänt begrepp. Det fanns ingen anledning att inte utnyttja Eyravallens alla publikutrymmen. Därför satt mängder av åskådare på bänkar på löparbanorna, som då fanns på Eyravallen. Och om jag förstod saken rätt, var det mängder av IFK-supportrar som satt på dessa bänkar, bara nägra meter från planen. Som man utan några hinder lätt kunde nå.

IFK var alltså tvingade att vinna. Innan avgörandet kom, cirka 20 minuter in på andra halvleken, hände en incident som indikerade att något otrevligt skulle kunna hända. ÖSK:s Göran Kummelstedt fick en ölburk i huvudet, kastad, förmodligen, av en IFK-supporter. Göran däckades men kom in på planen igen, bandagerad. Om Göran hämnades på burkkastaren eller någon annan som missfirmade honom då han skulle hämta bollen bland bänkarna för att göra inkast, vet jag inte. Han lär dock, vilket jag inte fått bekräftat, ha hällt en hink vatten, som fanns för spelarnas avkylning, över en åskådare. 

Det som därefter blev droppen som gjorde att matchen urartade till en stor skandal var att ÖSK tog ledningen genom ett vackert mål av Janne Mossberg. IFK-supportrarna förstod nog i det läget att slaget var förlorat. Inget indikerade att laget, som verkligen

inte var bättre än tabellplaceringen visade, skulle kunna göra två mål och vända matchen. 


När 10 minuter återstod stormade hundratals göteborgare in på planen. Domaren, som var Sven Jonsson, bröt matchen naturligtvis. "De första huliganerna" nöjde sig inte med att storma planen, de bäddade för att matchen inte skulle kunna slutspelas genom att rycka upp målstolparna. Rycka upp var det, för målstolparna var vid den här tiden förankrade i hål i gräsmattan.

I det här läget framstod spelarna, i varje fall några av spelarna, i IFK Göteborg som de verkliga huliganerna genom att aktivt vinka in sina fans på planen. Det såg Jens och jag med tydlighet från vår plats på läktaren. Skulle gärna vilja veta vad de här spelarna, som idag bör vara i 60-årsåldern, tycker om deras tilltag på Eyravallen 1970. Lite inspiration fick de säkert av dåvarande speakern på arenan. Han använde sin möjlighet att ingripa genom att tala om för göteborgarna på planen och spelarna att " lämnar ni inte planen genast kommer domaren att bryta matchen". Det var ju just det de alla ville få till stånd.

Under tiden det här pågick hade domaren telefonkontakt med fotbollens tävlingsansvariga i Stockholm som anmodade honom att till varje pris få matchen slutspelad. Så skedde också. Matchen återupptogs efter 50 minuters uppehåll sedan polis med hundar rensat planen från göteborgare. ÖSK vann med matchen enda mål och IFK Göteborg degraderades för att inte återkomma till Allsvenskan förrän 7 år senare, 1977.

Så vitt jag kommer ihåg utdelade inte domaren några straff. Naturligtvis skulle Göran Kummelstedt ha utvisats för dumheterna med vattenhinken. Dessutom ett par av de mest aktiva IFK-spelarna,. de som vinkade in fansen på planen.

Vid den här tiden fanns inga sanktioner att ta till mot klubbar som inte höll ordning på sin supportrar. Inte så konstigt eftersom huliganbråk ännu inte existerade. Det var IFK Göteborgs supportrar som fick inleda denna sorgliga företeelse i svensk fotboll.


Matchfakta 25.10 1970 Örebro SK-IFK Göteborg 1-0 (0-0)

ÖSK: Sven-Gunnar Larsson, Hasse Nordin, Per-Anders Jonsson, Jan Linde, Arne Olsson, Leif Eriksson, Jan-Olof Wallgren, Göran Kummelstedt, Sören Andersson, Jan Mossberg, Dixie Eriksson

Göteborg: Jan Nordström, Reine Feldt, Owe Engström, Björn "Nalle" Ericsson, Donald Niklasson, Göran "Pisa" Nick-lasson, Kjell-Åke Carlsson, Harry Svensson, Håkan Eklund, Reine Almqvist, Börje Oscarsson/ Lars-Erik Arwelin, Stellan Nilsson

1-0 Jan Mossberg (67)

Publik: 13 886 Domare: Sven Jonsson, Hudiksvall