Gymnastik- och idrottshögskolan etableras i Örebro
Under 1960-talets första hälft ökade behovet av formell utbildning inom idrott, hälsa och pedagogik i Sverige. Den traditionella gymnastikutbildningen i Stockholm bedömdes inte ensam kunna möta det växande behovet av idrottslärare, föreningsledare och tränare. I samband med denna utveckling initierades en nationell satsning på att skapa regionala utbildningsmiljöer för fysisk fostran.
Örebro framstod som en idealisk plats för en ny utbildningsenhet: staden växte snabbt, hade ett aktivt idrottsliv och investerade i moderna idrottsanläggningar. Gustavsvik, flera bad, Ånnaboda, en ny ishall och en ny bandyplan. I Idrottshuset öppnades möjligheten att förlägga en filial till Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH) just där.
Blivande gymnastikdirektörer på besök
i gymnastikens "huvudstad" 1949. Ett första steg mot ett GIH i Örebro
Örebro ansågs vid den här tiden ligga framkant vad gällde gymnastiken och fysisk fostran. År 1949 fick staden besök av blivande gymnastikdirektörer från Stockholm.
Artiklar från Nerikes Allehanda, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Utbildningen startas i Idrottshuset 1966
År 1966 beslutade Gymnastik- och Idrottshögskolans ledning, i samverkan med Örebro stad, att etablera GIH Örebro. Idrottshuset gjordes till huvudcentrum för utbildningen. Den stora gymnastiksalen anpassades för undervisning i rörelselära och metodik, medan några av de nybyggda konferensrummen användes som föreläsningssalar.
Den första studentkullen, bestående av 22 studenter, påbörjade sin utbildning höstterminen 1966. Undervisningen organiserades i tre huvudområden:
- Gymnastik och rörelselära
- Idrottspedagogik och metodik
- Träningslära och hälsokunskap
GIH Örebro blev därmed den första högskoleförlagda idrottsutbildningen utanför huvudstaden.
Artiklar från Nerikes Allehanda, 25.11 1965
GIH:s etablering i Idrottshuset i Örebro år 1966 markerade starten på en betydelsefull epok för svensk idrottsutbildning. Genom att kombinera högskolemässig undervisning med Idrottshusets praktiska möjligheter skapades en dynamisk miljö där forskning, utbildning och föreningsidrott utvecklades sida vid sida. Denna period kom att prägla både regionens och landets idrottspedagogiska utveckling under de följande decennierna.
Artiklar från Nerikes Allehanda, 2.9 1966.
Verksamheten expanderade snabbt. Redan 1968 tillkom en ettårig påbyggnadsutbildning för tränare och ledare inom föreningsidrotten. Under samma period etablerades ett nära samarbete med ÖSK, KFUM Örebro och länets skolor, vilket gjorde utbildningen starkt förankrad i det lokala idrottslivet.
Samtidigt började Idrottshuset användas som en laboratoriemiljö för rörelsestudier. De första enklare forskningsprojekten handlade om motorik hos barn samt konditionsutveckling hos unga vuxna – studier som på sin tid väckte uppmärksamhet.
Under tidigt 1970-tal utökades personalen med lärare inom idrottspsykologi, biomekanik och friluftsliv. Studentantalet ökade till cirka 60 per årskull. Nu hade man förlagt utbildningen till nya lokaler i Östra Mark.
Artiklar från Nerikes Allehanda, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet.
Börje Tolgfors - förste rektorn
Börje Tolgfors (1928–1999) var en av de ledande gestalterna i Gymnastik- och Idrottshögskolans utveckling under mitten av 1900-talet. Som rektor kom han att spela en avgörande roll i moderniseringen av den svenska idrottsutbildningen och i etableringen av GIH:s verksamhet utanför Stockholm.
Tolgfors utbildade sig ursprungligen till gymnastikdirektör i början av 1950-talet och arbetade därefter som lärare, metodikutvecklare och skolledare. Genom sitt starka intresse för forskning, pedagogik och folkhälsa blev han tidigt en drivande kraft i att kombinera praktisk idrott med vetenskapliga perspektiv – något som vid denna tid var relativt nytt.
När planerna växte fram om att förlägga en regional GIH-enhet i Örebro var Tolgfors en av nyckelpersonerna bakom initiativet. I samband med etableringen i Idrottshuset 1966utsågs han till rektor för verksamheten. Under hans ledarskap:
-
breddades utbildningen till att omfatta både rörelselära, träningslära, pedagogik och idrottspsykologi
-
stärktes samarbetena med skolor, föreningar och forskare i Mellansverige
-
byggdes Idrottshuset om för att rymma metodiksalar och undervisningslokaler
-
lades grunden för den forskningsmiljö som senare skulle bli en del av Örebros idrottsvetenskapliga tradition
Tolgfors var känd för sin kombination av tydlighet och värme, och hans motto – “rörelse är både kunskap och livskraft”– kom att prägla utbildningen under flera decennier.
När han gick i pension på 1980-talet beskrevs han som “mannen som gav svensk idrottsutbildning en modern regional förankring”.